Ett torrt öga.

Idag vaknade Astrid utan kladd i sitt öga. Det är nog första gången i hennes liv och det måste vara så skönt för henne. Igår var sista dosen av antibiotikan så hoppas att det är den som kickat in ordentligt och inte bara en tillfällighet.

Skulle det vara så att antibiotikan hjälpt och Astrids öga blir bra så blir man lite mörkrädd över hur vården för småbarn egentligen fungerar. Vi har alltid fått svaret "det växer bort" och efter varje sovstund så har Astrids öga klibbat igen så mycket att hon inte kunnat öppna det. Hon har rivit och kliat i ögat i 9 månader men ja det ska ju växa bort.
Det samma säger man om mycket som berör småbarn, tex kolik och vill man få hjälp mot kolik så får man betala dyrt för att gå till privata rådgivare för på BVC säger de "det växer bort" å så får man lite droppar. Sån ur var har ju inte Astrid haft kolik men tänk er att ha ett barn som skriker för att det har ont i magen i flera månader.

Eller tex Astrid första BVC sköterska som absolut inte tyckte vi skulle ge henne lite extra ersättning utöver amningen när hon skrek efter mer mat hela kvällarna/nätterna och jag var helt slutkörd av all amning. Det skulle oxå gå över enligt henne, men det gjorde det inte och Astrids viktkurva dalade tills vi började ge henne ersättning på eget bevåg. (sen hade hon ju ändå problem att gå upp i vikt men men en annan historia)

Men tänk er att någon kommer in till en läkare som vuxen med sånna magsmärtor att de bara skriker tror ni de skulle bli hemskickade med ett "det går över" innan man testat det mesta som finns för att lindra besvären? Nej jag tror inte det, så varför ska små barn behöva utstå smärta och obehag utan att man ens försöker göra något för att lindra det?!